Den tusende gången februari 29, 2008
Boken ”Den tusende gången”av Hanna Olsson hade jag aldrig läst om den inte följt med som pocket med en tidning .
Nu har hon skrivit en ny bok : ”Ulrikas sista strid”.
Jag brukar undvika ”snyftar böcker ” men det visade sig att ”den tusende gången ”var intressant och lyfte upp konsekvenserna kring övergrepp på ett bra sätt .
Ulrika beskriver en ångestrektion som kan vara vanligt bland utsatta barn . Ett återupprepande och ett sexuellt utåtagerande ,ett sätt att få internt kaos till extern . Barn finner bekräftelse hos omgivningen, ett barn som blir sett som ”sexobjekt” får en skev självbild.
Genom att försätta oss i situationer som vi tidigare vart med om hoppas vi på att problemet ska få en lösning .
- “-Jag iscensatte övergreppen genom att ta makt över män. Jag fick dem att ha sex med mig och satte mig i förövarens roll, förklarar Ulrika.”
Ulrika fann lösningen på problemet –det fanns någon som satte stopp:
- ”
”En man på krogen nobbade henne plötsligt. Nu är han hennes make, och pappa till hennes yngste son.
”
Oavsett vad återupprepningen består av är det smärtsamt att ändra på beteendet, har blivit en snuttefilt och ett sätt att avleda den inre ångesten .
Bortträningsmekanismer tränger bort ”det som hänt” som en skyddsmekanism men upplevelsen kan aldrig försvinna .
Trygghet är en viktig pusselbit för utsatta barn som skall “minnas” , berätta vad som hänt samt få hjälp med kontrollbehov som oftast drabbar dem .
Något som skönjas i Ulrikas bok … hon benämner det som makt.
Första kontrollfasen är att tränga undan känslor och händelser.
Andra kontrollfasen är fasaden- lever ett exemplariskt liv på ytan . Det räcker inte med att förtränga känslor .
Tredje fasen innehåller ritualer och tvångshandlingar / återupprepanden .
Under allt finns skuld , skam men även andra sidor som trängts undan , stora resurser och kreativa sidor .
Masskrosbarn är kreativa och skapar sig trots allt ett värdigt liv .
Det är en speciell överlevnads kompetens , vi utrustade för att överleva stora påfrestningar .
Ulrika Olsson visar det , att trots det hemska som hänt efter professionell hjälp fortsätter livet . Det ska bli spännande att läsa om Ulrikas väg tillbaks . Kan bli en viktig pusselbit för andra utsatta barn / vuxna som behöver en ledsagare i att våga / orka hantera det som hänt.
Läs här
Det som du ser som “syfthistorier” är verkliga liv, genomlevda, och är en rätt kränkande beskrivning du har av dessa människor och vad de har och är med om. Tyvärr så speglar inställningen det det bemötande många utsatta får stå ut med från samhället.
Anna intressant att du nämner att det handlar om LIV …händelser i livet .
Ulrika Olsson bidrag är den bästa gåvan man kan förmedla till samhället .
Det finns en framtid och väg UR offer rollen .
Vad jag har för syn på ”dessa människor” som du nämner kan du inte uttala dig om .
Blir väldigt märkligt när du inte vet vilka böcker jag syftar på
Hur kan en historia som med största sannolikhet är påhittad vara “den bästa gåvan man kan förmedla till samhället” ? UO uppvisar klara teckan på att lida av mytomani och att hon tjänat stora pengar på sin “berättelse” gör den ju tyvärr inte mer trovärdig.
Hennes pappa dömdes bara på UO:s uppgifter, det finns ingen teknisk bevisning, bara ett rättsintyg från en rättsläkare som redan fått krypa till korset i flera uppmärksammade rättsfall, där Högsta Domstolen tvingats frikänna redan dömda personer. Skulle ni vilja bli dömda bara på grund av en persons uppgifter?